Koncentrat av mänskliga tillkortakommanden

Adrian Tomine är en av mina absoluta favoritserieskapare. Jag tycker att han både är en oerhört skicklig berättare och tecknare (möjligtvis kan man anmärka på att hans stil ibland känns aningen stel och realistisk och att lite mer expressiva ansiktsuttryck inte skulle vara i vägen i de situationer då karaktärerna känner riktigt starkt). En annan sak som jag gillar med Tomines serier är att de påfallande ofta handlar om personer som avviker från omgivningen, som inte riktigt fungerar socialt eller är vad många skulle kalla för "misslyckade".

Shortcomings är, så vitt jag vet, Tomines första serieroman (nu använder jag ordet serieroman i betydelsen av att det är en enda, lång, sammanhållande berättelse, till skillnad från hans tidigare novellsamlingar. Men jag är lite osäker på vad som egentligen karaktäriserar en serieroman). Handlingen kretsar kring Ben Tanaka som på ytan har ett ganska "lyckat" liv. Han har anställning vid en biograf och bor tillsammans med den fasta flickvännen Miko. Redan från början blir man dock medveten om att situationen är rätt skör och håller på att falla sönder. Ben har en överdrivet kritisk och okänslig attityd, och verkar dessutom ha en lite fetischistisk dragning till det vita västerländska skönhetsidealet, varav hans flickvän gör en väldigt stor sak av i synnerhet det senare. Ingen i berättelsen är egentligen skildrad som helt sympatisk.
Ett koncentrat av mänskliga tillkortakommanden.

Nu får det vara nog med realism. Nästa gång blir det Age of Bronze och The Portent.

/Li

BOP

Egentligen kanske jag borde avliva den här bloggen, med tanke på hur sällan som jag tar mig tid att uppdatera den. Att Joacim nästan aldrig skriver i den heller gör inte saken bättre (och det var ju det som var själva poängen med att vara två om bloggen, att den därigenom skulle uppdateras tillräckligt ofta). Det senaste som jag läst i serieväg är i alla fall Box Office Poison av Alex Robinson och Shortcomings av Adrian Tomine. Jag får väl säga att jag blev rätt fäst vid båda.

Box Office Poison är ett imponerande verk på strax över sexhundra sidor och följer en grupp mer eller mindre unga människors liv i New York. Det är små berättelser om vardagens umbäranden, om kärlek, relationer, påfrestande jobb, framtidsdrömmar och jobbiga förflutna. Det hela känns trovärdigt. Robinson har onekligen känsla för dialoger och karaktärerna är porträtterade med tillräckligt stort djup och oemotståndlig charm för att göra berättelserna intressanta (att ett par av dem dessutom är serietecknare gör det än mer charmigt ur min synvinkel). Jag kan annars lätt betrakta historier som endast handlar om vardagliga, mänskliga relationer, utan några mer filosofiska inslag, som mindre intressanta. Men Box Office Poison är en rekommenderad läsupplevelse.

Shortcomings härnäst...

/Li

Jamen förlåt då

Nu ska jag ge mig i kast med det som jag vanligtvis har så oerhört svårt för: att recensera lästa serieböcker. Under bokmässan i Göteborg köpte jag Jamen förlåt då av Anneli Furmark. Jag har alltid gillat hennes serier rent generellt sedan jag först upptäckte dem i Galago, och betraktar henne som en av de bättre svenska serieskaparna inom den vardagsrealistiska genren.

Jamen förlåt då samlar elva serienoveller av väldigt varierande längd; från de kortaste på bara ett par sidor till den längsta på hela femtio sidor. De är stilla och lågmälda på ett sätt som jag uppskattar. Vi får möta olika människor i vitt skilda livssituationer och följa dem under längre eller kortare tid. Vi får ta del av händelser som utifrån kan verka triviala och betydelselösa, men som för karaktärerna lämnade djupa avtryck. Allt ifrån en liten flickas möte med en man som verkar vara utvecklingsstörd till ett manligt par som besöker den enas frireligiösa föräldrar. Och i de flesta av serierna är det norrländska landskapet påtagligt närvarande med sina skogsklädda berg och sitt skarpa ljus.

Det jag verkligen beundrar hos Furmark är hennes förmåga att beskriva människor i olika åldrar och i så skilda situationer. Själv har jag lite svårt att gå utanför min egen erfarenhet eller det som jag fått mig berättat av andra. Jag börjar direkt oroa mig för ifall det verkligen är trovärdigt.
Det jag möjligtvis skulle kunna invända mot i Jamen förlåt då är att en del av serierna kan kännas lite väl triviala och slutar lite väl hastigt. Som med en axelryckning. Annars är detta ett album som jag varmt kan rekommendera till alla som är intresserade av den lågmälda, vardagsrealistiska genren.

/Li

Arbetet går vidare

Den här bilden kommer förmodligen att tjäna som omslag till Agnosis #6. Jag blev väldigt nöjd med den; den är enkel men ändå effektfull. "Med andra ögon" blir med största sannolikhet huvudserien i numret, så det är ytterst lämpligt att ha Hanna och Mara på omslaget (och hoppas att de av mina fans som föredrar vardagsrealism inte kommer bli avskräckta. Eller att eventuella fantasyfantaster blir besvikna på avsaknaden av drakar, svärdsdueller och stora bröst).

Jag har dock betämt mig för att vänta med färdigställandet av fanzinet till efter bokmässan. Eller rättare sagt efter att min bok Det är inte så här det ska vara kommit ut, vilket den i nuläget beräknas göra omkring den 1 november. Skälet till det är givetvis att inte avslöja mer om serien med samma namn, alltså den självbiografiska serien som går som följetång i Agnosis och som kommer publiceras i sin helhet i boken. Det är faktiskt ungefär tjugo sidor kvar på den historien innan den når sitt slut. Och tro mig, the worst is yet to come!

/Li

Lågmäld fantasy

Jag har en förkärlek för att citera ur texter och jag upptäckte nyligen att delar av låttexten till "Dreaming Girl" av Bel Canto stämde ganska bra in på min senaste serie "Med andra ögon". Därför kunde jag inte låta bli att göra en slags framsidesbild till serien med citatet ifråga (och här har jag färglagt den lite slarvigt i photoshop. I fanzinet kommer den vara svartvit med skrafferingar och sånt).

En tredjedel av serien är färdigtuschad nu. Jag tar det rätt lugnt eftersom jag inte direkt har nån dead line att passa. Det är inte lika stressigt att komma ut med ett nytt fanzine när man snart ska komma ut med en hel seriebok. Visst, jag skulle kanske kunna svänga ihop Agnosis #6 i tid till bokmässan i Göteborg om jag verkligen ligger i, men... Nja, vi får se...

"Med andra ögon" utspelar sig som sagt på 1700-talet, men den är nog snarare att räkna som fantasy än som historical fiction. Lite grand i samma anda som mina tidigare serier "Mors vincit omnia" och "Gloria sit masturbationi". Lågmäld fantasy skulle man kanske kunna säga. Mänsklig vardag blandad med små övernaturliga inslag. Det är inte direkt några andra serier som fungerat som förebilder, utom möjligtvis Castle Waiting. Min främsta inspiration var nog dock Inger Edelfeldts novell "Som man lär sig sånger" (i samlingen Rit) samt romanen En annorlunda barndom av Iris Johansson som berättar om en autistisk flickas uppväxt på 1950-talet.

Jag ville teckna karaktären Mara i en lite annorlunda stil eftersom hon inte är mänsklig (och kanske inte ens verklig). Det blev en återgång till den teckningsstil som jag hade innan jag började ägna mig mer åt vardagsrealism.

När det gäller övernaturliga inslag tycker jag egentligen bäst om sådana som inte bekräftar någon speciell religion. Att det är mångtydigt och öppet för flera tolkningar, så att säga (vilket påminner mig om hur besviken jag blev över första avsnittet av Babylon 5 - The lost tales, "Voices in the dark", men mer om det någon annan gång). Det är något som jag haft i bakhuvudet när jag gjorde "Med andra ögon", men jag är lite osäker på hur resultatet egentligen blev. Det får läsarna sedan bedöma.

/Li

Med andra ögon

Min 1700-talsserie är färdigskissad! Den har till och med ett namn nu. "Med andra ögon". Som synes har jag inte kunnat låta bli att tuscha lite på den. Ovanstående bild är ett bra exempel på där Patrik har hjälpt mig med bakgrunden. Han har en märklig talang för att teckna just byggnader och korrekta perspektiv, så klosterruinen är givetvis hans skapelse. Sedan har jag bara fyllt på med växtlighet runt omkring.

För den som är väl insatt i Sveriges historiska lämningar kommer det nog te sig rätt uppenbart att Alvastra kloster i Östergötland är förebilden för ruinen i serien. Jag skaffade massor med bra bilder av platsen, eftersom jag hade föresatt mig att ambitiöst teckna alla bakgrunder själv. Jag kan nämligen teckna byggnader ganska hyggligt (eller åtminstone acceptabelt) ifall jag har foton att gå efter. Snart slog det mig dock att klostret förstås befann sig i ett inte fullt så förfallet skick på 1700-talet som det gör idag, så bilderna var inte till så stor hjälp. Om man sedan råkade ha besök av en person som har äldre arkitektur som ett av sina nördiga intressen, så var det lika bra att låta stoltheten falla.

Jag och Patrik kompletterar varandra ovanligt bra på den punkten. Han har inga problem med byggnader och perspektiv (som han ibland kan teckna direkt ur huvudet), men är totalt blockerad när det gäller att teckna människor och mer runda former. Min styrka ligger istället i karaktärerna och deras minspel, och skogsmiljöer är något av det enklaste som finns, men hus och rumsperspektiv? Jag får liksom inga tydliga bilder i huvudet. Bakgrunder är något man tecknar av nödvändighet, för att det ska se snyggt ut, inte för att det är roligt.

Ibland känns det lite dumt att jag kör med en så pass ren och konventionellt snygg stil. Då måste man ju liksom teckna allting snyggt. Har man däremot en mer naivistisk eller konstnärligt experimentell stil gör det ingenting ifall man har ett hus eller en bil i bakgrunden som är helt åt helvete fel. Men det är väl bara att kämpa på och göra så gott man kan (och när det inte blir bra nog, skaffa hjälp av arkitekturnördar).

/Li

Satans vispefjolla

Har skissat färdigt sidan två och tre. Eller nästan. Det där med språket är fortfarande lite knepigt. Hur tidsenlig ska man anstränga sig för att vara när det gäller svordomar och kraftuttryck? Risken finns att det kommer låta väldigt tråkigt och rent av fånigt om man är alltför historiskt korrekt. Jag läste till exempel nånstans på nätet att vårat flitiga bruk av att strö in ordet "jävla" här och där framför ord, inte hunnit bli riktigt etablerat under 1700-talet. I den mån som det förekom var det tydligen snarare i betydelsen "djävulsk". Om detta är tillförlitliga fakta är jag inte helt säker på, men som synes har jag hur som helst tagit mig friheten att bortse från det i min serie.

Två tidstypiska ord som jag hittills använt mig av är svagsint (= förståndshandikappad) och horkona (= lösaktig kvinna), och de är ju faktiskt inte alltför roliga (och frågan är om vanligt folk verkligen skulle ha använt ett sådant ord som svagsint. Jag har främst sett det dyka upp i kyrkböcker eller juridiska protokoll). Letade runt efter lite mer grova och mustiga uttryck på denna sida men det var rätt klent med den saken. De flesta lät i nutida öron mer gulliga än förolämpande. Vad sägs till exempel om vispefjolla (= toka)?

Våra gamla könsord användes visserligen redan under 1700-talet, men till skillnad från i Sydeuropa användes de inte som förolämpningar. Av någon anledning rörde sig svordomarna i Norden främst inom den bibliska kategorin. Ska man vara historiskt korrekt i den frågan lär det alltså låta hur tråkigt som helst. Inte nog med att folk på den tiden levde i rigida genussystem och var skitigare än till och med jag är när jag varit ensam och inte duschat på en vecka, de hade inte lärt sig svära ordentligt heller.

/Li

Något är på gång

Äntligen har jag kommit igång och skissat första sidan på min nästa serie (den har än så länge inget namn). Det är alltså tänkt att den ska utspela sig under 1700-talet, vilket var den främsta anledningen till att det gått så trögt att komma igång. Det är svårt att få någorlunda realistiska bilder i huvudet av en verklighet som är så avlägsen i tid, språk och värderingar. Nu strävar jag som sagt inte efter att ge en så autentisk bild av det hela som möjligt, utan att berätta en bra historia, men jag vill i alla fall undvika att göra klumpiga, uppenbara snedtramp.

Sedan kan man givetvis fråga sig huruvida korrekt förståelse av äldre tidsepoker är möjlig överhuvudtaget. Enligt hermeneutiken (tolkningslära) är vi till exempel alltid hänvisade till vår egen samtids förståelsehorisont för vad som är möjligt att ta till sig. Kunskap är situationsbunden och vi kan bara förstå, exempelvis 1700-talet, på vår tids vis. Inte på 1700-talsmänniskornas vis. Men detta tänker jag då inte gå in djupare på, för så pretentiös är min serie definitivt inte!

/Li

Är det här en serie?

Ibland har jag funderat på vilken som egentligen var min första serie. Jag har tecknat och hittat på berättelser så länge som jag kan minnas, och serieskapandet pågick länge parallellt med illustrerade skrivna texter. Så vitt jag kan komma ihåg fanns det ingen monumental vändpunkt där jag plötsligt bestämde mig för att göra ett verk i serieform. Jag brukar dock räkna tio-tolv årsåldern som den ålder då denna uttrycksform började etablera sig som den dominerande hos mig, så de första serierna bör ha dykt upp strax innan. Häromdagen slog det mig emellertid att det kanske gick att gå ännu längre tillbaka, beroende på hur man definierar serier. I Serier - den osynliga konsten definierar till exempel Scott McCloud serier som

Uttrycksform som består av sidoställda, föreställande och andra bilder i avsiktlig sekvens, vilka syftar till att förmedla information och/eller framkalla ett estetiskt gensvar hos betraktaren.

Använder man sig av den definitionen skulle alltså mina tidigaste ordlösa berättelser kunna klassas som serier. Som nedanstående exempel tecknat när jag var ungefär fem år.

Spöket Kim får (bokstavligen) sparken från sitt jobb

Spöket Kim blir arg

Spöket Kim sätter på sig ett par boxhandskar

Spöket Kim springer tillbaka

Spöket Kim har slagit ner personen som sparkade ut honom och är glad igen

Ja, visst kunde man redan då se vilken begåvning jag var. ;)

/Li

Kärt återseende

Häromdagen införskaffade jag slutligen ett seriealbum som lyst med sin frånvaro alltför länge i min bokhylla: The Cartoon History of the Universe - From the Big Bang to Alexander the Great av Larry Gonick. Detta album snubblade jag faktiskt över redan i tonåren (fast på svenska då, och då var den uppdelad i två delar, vill jag minnas). Under den här tiden var jag inte så insatt i serier - jag tecknade dem bara - och hade på sin höjd endast nosat lite försiktigt på vuxenseriehyllan på biblioteket. Däremot hade jag ett nördigt intresse för antiken och det forna Egypten, så jag föll pladask när jag fick det här albumet i handen (att det dessutom tog upp episoder ur Bibeln gjorde inte saken sämre). Det stod nog förresten inte ens på seriehyllan, utan var placerad på historiaavdelningen för barn.

Jag har de senaste dagarna suttit och bläddrat igenom albumet med stort nöje. Humorn och teckningarna känns fortfarande charmiga. Jag minns att jag till exempel var väldigt förtjust över hur farao Echnaton (Akhenaton, Akhenaten?), som var en av mina favoriter ur historien, skildrades. Hur han sitter på sin tron med galen blick, gestikulerar vilt och säger: "There is but ONE GOD! One! And guess who his prophet is?" Hehe...

Här är en bild som jag gjort av Echnaton

Nu måste jag skaffa de andra delarna å det snaraste. Jag har bara skummat lite i dem tidigare hos en av mina vänner. Det var förresten i en av dem som jag läste det underbara uttrycket "absolutely sure of nothing" som jag har som underrubrik till min personliga blogg Agnosis.

/Li

Nu börjar det röra på sig

Aldrig kunde jag tro att det skulle vara så knepigt att få tag på bra bilder av hur bondeklassen klädde sig till vardags under 1700-talet. Jag letade på nätet, jag letade på biblioteket, men överallt där det talades om klädedräkter var det främst adelns kläder som det handlade om. Stef skickade mig en länk till en artikel på Wikipedia där vanliga folks kläder i alla fall verkade beskrivas, fast några bra bilder fanns det inte. Efter att ha använt googles bildsök-funktion med varierande sökord lyckades jag tillslut hitta något som kunde vara användbart. Resultatet ser ni här ovan. Hanna (seriens huvudperson som är ungefär tretton år gammal) har något slags underplagg, en lång kjol, förkläde, tunika och en mössa. Demonen Mara är klädd i adelsmannakläder.
Japp. Nu får vi se om det blir någon serie också...

/Li

Magisteruppsats om seriemediet i bibliotekspressen

Idag var jag och lyssnade på ett slutseminarium för magisteruppsatser. Det ingick som ett obligatoriskt moment i kusen som jag läser, men just denna uppsats (som för övrigt var skriven av Magnus Johansson) var intressant eftersom den handlade om hur seriemediet presenterats i bibliotekspressen 1960-1999. Det verkar stämma ändå som en av mina lärare sa; att varje årskull på bibliotekshögskolan brukar ha en handfull serienördar.
Johansson hade gått igenom tre bibliotekstidskrifter, Biblioteksbladet, Bibliotek i Samhälle och Barn och Kultur, och granskat alla artiklar och recensioner som tog upp serier under ovan nämnda år, vilket sammanlagt var över hundra stycken. Ett synnerligen gediget arbete.

Resultatet visade att de negativa omdömena befann sig i majoritet under 60- till 80-talet, även om det samtidigt nästan alltid funnits en acceptans av seriemediets potential. Kritiken var ofta ideologisk och rörde de värderingar som serierna sades förmedla (våldsromantik, rasism, förlegad kvinnosyn, etc). Som vanligt var det omtanken om det uppväxande släktet som stod i fokus. Serieläsning kunde enligt vissa leda barnen till våld, kriminalitet och pornografikonsumtion. Serier klumpades även ofta samman med "skräpkultur" och ställdes som motsats till den goda läsningen av böcker. Författaren jämförde detta med den låga status som romanen länge innehade i förhållande till dramer och lyrik, innan den slutligen blev fullt accepterad under 1800-talet.

Under 90-talet avtog kritiken och en mer positiv syn på serier verkar ha etablerats (dessutom var det nu istället videovåld och dataspel som var de nya hoten mot barn och ungdomar). Det faktum att serier är något som även kan vara riktat till vuxna verkar även ha framgått lite tydligare på senare år.
Författaren tillade att de flesta som engagerat sig i seriefrågan inte kommit från biblioteksvärlden och ställde sig frågan ifall bibliotekarier generellt sett var ett ovanligt oengagerat släkte, vilket väckte en del munterhet från åhörarna. Men det var ju något som man bara kunde spekulera kring...

/Li

Årets SPX-skörd

Det här året fick jag en tydligare bild av seriefanzin-Sverige än tidigare, mest för att jag fick chans att läsa dem. Vilka fanzin stod ut och vilka förtjänar att nämnas?

När Drömmar Dör av Johan och Karin Rindevall

Detta var det mest ambitiösa fanzinet sett till tekniskt utförande och en av de mest ambitiösa sett till berättandet. Fyra personer presenteras med den gemensamma nämnaren att de känner sig svikna eller rädda när omgivningen visar sidor de inte trodde fanns eller ville tänka på. Det är en väldigt bra idé måste jag säga. Det är något som nästan alla kan relatera till samtidigt som det går att göra intrikata historier av temat som nästan kan vara hur komplicerade som helst och handla om såväl konkreta som abstrakta ämnen: vänskap, religion, gruppen, döden, mm. Av alla möjligheter handlar dock två av historierna om något så banalt som vanlig heterokärlek, och ju banalare scenario man tar upp, desto mer förpliktigare det att vara originell. Men det är just vad en annan berättelse är, som handlar om en pojke som utan större anledning än en film får dödsångest som inte ens hans mor kan bota. Det verkar också som mest krut har lagts ner på denna berättelse som inte är så förutsägbar som kärleksberättelserna. Men det kan hända att jag missat en del teman och liknande som Karin tipsar oss om att söka efter i efterordet. Jag hoppas att de fortsätter utveckla sitt serieberättande och behåller sina ambitioner. Vilket raskt för oss över till nästa serie.

Breakthrough av Daniel Lenneer

Det här tror jag var det bästa fanzinet jag läste på expot. Titelserien handlar om när Daniel Lenneer skapar sitt mästerverk i form av en animerad kortfilm som dock får dåligt betyg av konstskolan han går på vilket gör honom deprimerad. Det känns som om det är såna här historier När Drömmar Dör försökte skildra. Kan hända blir det mer intressant för att det är realistiskt och inte handlar om kärlek. Det är också möjligt att det speciellt tilltalar en viss åldersgrupp på människor mellan 25-30 som hunnit haft lite livserfarenhet och tvingats överge sin tidigare naivitet om hur världen fungerar.

De andra serierna är innehåller mycket lågmäld humor och nostalgi och är trivsamma och mysiga, lite som att sitta i sin favoritfåtölj och läsa. Det är en konst att lyckas med det också. Han har förresten nyligen släppt ett album, Party med Pluto som det nog är värt att titta närmare på..

Tunguska Special: Glasregn av Tinet Elmgren

Tinet Elmgren har en väldigt driven tecknarstil och Glasregn är en effektivt berättad serie med en hel del intressanta rutlösningar. Bland annat blev jag imponerad av att rutorna på en sida halverades jämte varandra på samma sätt som A-formaten på papper halveras (A4, A5 osv). Jag är också svag för när tecknarna skriver om sina egna serier i fanzinen (ett utmärkt exempel är Finder-serien av Carla Speed McNeil (och vad är inte den ett bra exempel på!)).

Blue Crackers Vol 2 av Aggi och Tea

För oss som växte upp med Nintendo under 80- och 90-talet är Mega Man nostalgi i nästan vilken form den än dyker upp och hur dålig den är. Blue Crackers är dock inte dålig utan mer obegriplig (för oss som inte spelade X-serien förmodligen) men det är svårt att inte ta till sig serierna ändå. Serietecknarna behärskar stilen och fanzinet är professionellt producerat.

Till sist, musiktips: Boss for Leader av Slagsmålsklubben

/Joacim Jonsson

Det här med research

Blev meddelad genom Seriefrämjandet att Per Demervall skulle hålla en föreläsning på Skogås bibliotek i Huddinge om hur han rekonstruerar miljöer från 1700-, 1800- och 1900-talet i sina serier. Satan, den skulle jag verkligen ha behövt gå på! Jag planerar ju att göra en serie som ska utspela sig någon gång under 1700-talet. Ingenting komplicerat visserligen, men jag är en sån där person som gillar att vara någorlunda historiskt korrekt när det gäller arkitektur och klädstilar. Hur människorna verkligen levde och tänkte anser jag att det är närmast omöjligt att ge en autentisk bild av, men jag brukar helst vilja hålla mig så nära den mentalitet och de rådande idéströmningarna under epoken ifråga, som det går. Och det kräver ju en del research, vilket innebär att jag tyvärr inte åstadkommer lika många serier i historisk miljö som jag skulle vilja.

Nåja, min planerade serie är som sagt ganska enkel. Handlingen kretsar främst kring en dialog mellan två personer. Jag hade även turen att hitta en gammal gård från 1700-talet här i Borås att använda som modell. Det är den ni ser på bilderna ovan. Dörren jag sitter vid är inte ytterdörren utan den speciella dödingdörren som endast brukades till att bära ut gårdens döda igenom. När B-uppsatsen är färdig ska jag även ta mig tid att läsa på lite mer om svenskt bondeliv under den här tiden. Fast om någon som läser den här bloggen skulle råka sitta inne med en massa kunskaper på området får denna gärna höra av sig.

/Li

Nu blir det reklam

Om någon skulle ha missat det kan jag upplysa om att jag kom ut med Agnosis #5 rätt nyligen. Det går att antingen beställa från mig - liosterberg@hotmail.com - eller att köpa på

Staffars Serier i Stockholm
Seriezonen i Uppsala och
Dolores Serier i Göteborg
så länge lagret räcker.

/Li

Årets SPX-upplevelser

Så var det dags för det nionde Small Press Expo, eller det tredje för mig noga räknat. Jag tycker idén med SPX är fantastiskt bra. Man kan göra sitt lilla amatörfanzin, trycka upp och få ett bord lika stort som ett litet förlag att sälja sina grejer på. Även om de flesta kanske har större förhoppningar än vad verkligheten medger så är det ändå en kärlek till serier som lyser igenom evenemanget och man känner sig på nåt sätt allmänt serieinspirerad efter att ha varit där. Det behövs mer sån gräsrotsaktivitet.

I år valde arrangörerna att lägga SPX i en annan sal längre bort från rulltrapporna (i Kulturhuset i Stockholm för er som undrar) i en stor sal. Det hade sina plus och minus. Minus är skyltningen dit som inte var speciellt bra. Vid rulltrapporna var man åtminstone tvungen att passera några bord även om man kommit dit av misstag, men nu var man tvungen att veta var man skulle och leta sig dit. Dessutom var ingången och utgången samma smala port, vilket gjorde att hela salen planmässigt befann sig i bakvatten. En vag känsla sa mig att vi sålde färre fanzin än förra gången, men jag räknade inte. Det fanns åtminstone gott om utrymme och det var bra. Ett annat minus som lika gärna var ett plus var att aktiviteterna var på en scen i salen, och tog nästan all uppmärksamhet. Dåligt om man bara ville sälja fanzin eller prata med folk, bra om man faktiskt var intresserad av programpunkterna (för min del bara en av dem).

Vad fanns annat att notera? Serien Medley av Lisa Medin tog upp mycket mentalt utrymme, inte minst fysiskt eftersom hon hade gjort en stor pappfigur av huvudpersonen Axel i hennes serie, och eftersom hennes diverse medarbetare gick runt i Medley-t-shirtar varav några lottades ut (t-shirtarna alltså), och så fyllde hon år också. Få se om det upprepar sig nästa gång.

Genom närhet uppmärksammade sig också serieräven Olle Berg som var med och startade Galago i slutet på 70-talet. Jag hade nyligen fått honom rekommenderad och läst hans album så det var intressant att se hur han var. Han sålde serieporträtt för 20 kr och muttrade emellanåt om sina hopplösa illustrationsuppdrag som han livligt visade upp. Nästa dag såg vi honom på andra sidan salen (det var tydligen först till kvarn för bordstilldelningen som gällde) där han sålde porträtt för 30 kr. Det är roligt att inte alla på SPX är i 20-årsåldern, det betyder att det finns en framtid för alternativa serietecknare.

Serieaktiviteterna tog dock inte slut med SPX, utan fortsatte på lördagskvällen med NAFS(k):s årsmöte (dvs. Sveriges ankistförening). Jag hade inte varit på något tidigare men läst referaten i (k)uriren som medlem för flera år sen. De verkade alltid ha otroligt roligt med en massa lekar med föreningsformalian som bara en äkta nörd kan uppskatta, så jag såg fram mot att se det live. Väl där imponerades jag först av Olof Siverbos fantastiska förmåga att minnas mig efter att bara ha sett mig i ett par-tre dar för 13 år sen, och tom. mitt namn! Sen hamnade vi raskt i en tutfrågesport (en kul trivialek som man borde införa på SPX nån gång), där vi delade upp oss i två lag med en tuta var. Frågeställaren ställde sen en kryptisk ankistfråga om tex antalet knattar i en viss serieruta medan Stefan Diös flinade fiffigt. Om ingen kunde passerade tutan fram och tillbaka tills rätt svar inställde sig eller frågeställaren tröttnade.

Vi fick också titta på gamla Disneykortfilmer, bla The Mad Doctor från 1933, där Pluto kidnappas av titelpersonen för att få sin hjärna utbytt. Musse försöker rädda honom och måste hitta rätt genom ett labyrintisk spökslott där skelett bakom varje dörr och trappa ständigt snärjer honom. Denna klassiker som jag verkligen kan rekommendera blev tydligen förbjuden i Tyskland för att den var för skrämmande för barn.

Härnäst: Årets SPX-skörd

/Joacim Jonsson

Sexserier

Under SPX passade jag även på att köpa Drift, Liv Strömquists och Jan Bieleckis feministiska sexserie, vilket för mig över till en fråga som jag funderat mycket på. Hur bedömer man egentligen sexserier? Det främsta syftet med sådana serier får ju sägas vara att verka sexuellt upphetsande. Är det i så fall graden av kåthet som ska utgöra kriterium för om en sexserie är bra eller inte? Eller kan en sexserie som har snygga teckningar och en genomtänkt handling, och som man därmed kanske mest uppskattar ur skönlitterär synpunkt, även betecknas som bra?

Jag får väl erkänna att jag personligen har lite svårt för att bli speciellt upphetsad av sex i serieform. Ska jag utgå från kåthetskriteriet blir det alltså inte många sexserier som i mina ögon är bra och det är ju lite sorgligt. Liknande problem uppstår med sexnoveller. Jag har en tendens att sätta igång och analysera texten istället för att bara läsa den. Och jag kan störa mig så in i helvete på en del ordval och beskrivningar. Kanske en skada från litteraturvetenskapen.

Nu är ni förstås nyfikna på att få veta vad jag tyckte om Drift. Jag tycker att den är ett bra initiativ. Teckningsstilen med sina skarpa kontraster i svart och vitt tilltalar mig estetiskt och handlingen känns alltid tillräckligt intressant. Det är även roligt att dessa queerfeministiska eskapader utspelar sig i en fiktiv 50-talsvärld, då detta decennium för mig i första hand står för konformitet. Däremot har jag aldrig varit intresserad av det mansideal som presenteras och det bidrar väl till viss del att kåtheten inte vill infinna sig. Muskulösa kroppar som dessutom är iklädda 50-talsmundering... Tråkigare än så kan det nästan inte bli för min del. Men som sagt, smaken är olika och Drift är ett bra initiativ.

/Li Österberg

spx 07

Naturligtvis närvarade jag på årets spx. Jag sålde det senaste numret av Agnosis och köpte även själv på mig en bunt fanzines. Nu slog det mig att det kanske vore på sin plats att säga någonting om dem. Årets skörd blev förvånansvärt stor, annars brukar det alltid sluta med att jag köper alldeles för få fanzines. Vanligtvis känner jag mig så utstirrad när jag går runt och tittar bland borden, social fobiker som jag är, att jag hastar igenom alltihopa och missar en massa grejer. Känns mycket tryggare att själv sitta bakom ett bord och glo. Nåväl, jag börjar med tre fanzines ur högen...

Ljudspår #1 av Mikael Hansén Goobar
Består av två serier vars enda text utgörs av fragment av diverse låttexter. Detta är ett koncept som jag personligen egentligen inte är så förtjust i, men det finns en lågmäld stämning i serierna som jag gillar. Och teckningarna är väldigt trevliga. Det skulle vara intressant att se mer.

Breakthrough av Daniel Lenneer
Krossade förhoppningar, nostalgi och diskbänksrealism (bokstavligen). Allt med en charmig, ångestfylld humor som man bara inte kan motstå. Det här är bra, helt enkelt.

Goldenbird #1 av Ainur Elmgren
Handlingen kretsar kring en jazzdanserska på 1920-talet. Serien känns väldigt genomarbetad både vad gäller manus och teckningar och påminner mig lite om Nofret av Sussi Bech. Ska bli intressant att se hur den utvecklar sig. Det görs alldeles för få serier av den här sorten i Sverige.

/Li Österberg